Gräv där du står

Jag står på den hårda skaren och ser ut över mina marker. Trädgården är ren som en canvasduk. Känns otroligt skönt, enklare att börja om 2011. Inspirationen slår till och jag minns en bild ur boken " The garden at Ashtree cottage" av Wendy Lauderdale. Den handlar om familjens projekt med det nya huset och en övergiven trädgård . Vackert, ordning och reda men samtidigt det som är typiskt för engelska trädgårdar, en rörighet som gör att planteringarna ser naturliga ut.

Bilden jag fastnat för är här ovan. En lång pergola fram till huset. Klätterrosor, nepeta, riddarsporrar och på våren tulpaner. Jag har funderat fram och tillbaka om det skulle kunna göras hos oss. Vi skulle behöva få lite höjd och det finns en naturlig stig mellan huset och uthuset. Det känns viktigt att få det att stämma med vårt gamla hus... och ja, det skulle kunna fungera. Grusgång är uteslutet. Istället kan det bli en oregelbunden gång med naturstenar och/eller cementplattor jag gjuter själv. Den drygt 10 meter långa gången och ett oändligt antal stolpar blir hos mig endast 3-4 stycken. Alltså en pergola som känns hanterbar, men som kan växa om ork och lust finns.

Jaha, då är det bara att vänta på våren. För gräva där man står är allt annat än kul just nu.