När verkligheten slår dikten

Fick syn på en knopp här om dagen som lovade mycket. Sådde Svart Pionvallmo i våras. Svart är en svår färg, tycker att det är en tolkningsfråga i många fall. Jag tycker det är snyggt med mörklila, men har man förväntat sig svart så... ja, ja.

Men jag är inte besviken. Wow vad häftig den är! Stor och maffig. Blommar över relativt snabbt men nya knoppar är på gång. När jag ser blommorna känns det som om jag skulle vilja skriva en hyllningsdikt, ett tal och kanske en symfoni till deras ära.

På tal om att skriva, så har jag bestämt mig för att skriva ett brev till alla goda vänner denna sommar. Det är som en slags motpol till snabbkommunikation och effektivitet som jag blir så less på. Och jag hoppas ju på att få svar brevledes. Nuförtiden är det reklam och räkningar i postlådan. Hade nog 30 brevvänner när jag var barn och minns glädjen i att sprätta upp ett kuvert. Känner mig inte lika entusiastisk när jag öppnar mailboxen... Men det är ju bara jag.

Snart slår den rosa Pionvallmon ut. Längtar redan.