fredag 16 december 2011

Blomman jag utrotar



Har i tidigare inlägg skrivit om blommor/växter jag älskar eller om dem som jag trånar efter. För att det ska bli lite balans i det så ska jag nu ta upp motsatsen.

Det finns en blomma som har så vacker blålila färg, silvriga blad, är högväxt och frisk. För frisk i min smak dock. Bergklint Centaurea montana L. finns överallt i min trädgård. Ser jag silvriga bladrosetter i rabatterna kastar jag mig på knä och sliter upp dem. Vad jag förstår har tidigare ägare fått en planta i present från en granne vars syster haft med sig den från Gotland. Jag förstår verkligen tanken med att ha en plats där klintblommorna ståtar en hel sommar och långt in på hösten. Att växten sen slet sig från sin avsatta plats var kanske inte planen.

En väninna, som odlar norr om Stockholm, kom på besök och gratulerade mig till att jag lyckats få just Bergklinten att trivas så bra. Va!!! Jag erbjöd henne på stående fot hur många plantor som helst.

Jag föll nästan till föga när jag för något år sen fick syn på denna vita variant i en avlägsen del av trädgården. Men nej, det är ett ogräs, i alla fall så länge till motsatsen är bevisad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar